När man får reda på att fästmannen mycket möjligtvis har varit otrogen... då får livet sig en törn och istället för att ligga på en bädd av rosor, ligger man på en bädd av taggar.
Hur kunde han ljuga mig rakt upp i ansiktet? Gått bakom min rygg sen augusti? Fan...han t.o.m förlovade sig med mig i oktober.
Hur funkar en människa när man gör något sånt? Just nu är jag inte ens 100 % säker på att han har varit otrogen.




Men det spelar egentligen ingen roll.



När jag inte kan lita på honom, och han visar att han kan ljuga för mig så lätt, vad spelar det då för roll om han har vart otrogen eller inte?
Han har ju redan visat att jag inte kan lita på honom. So what's the point??

Men just nu är det inte det jag tänker... det enda jag tänker på nu är att min mens inte har kommit. Min mens är försenad. Jag som varje månad brukar bli ledsen när jag ser att den har kommit, kan inte längta mer efter den än vad jag gör.

Är jag gravid, är det katastrof.

Jag kan inte ha honom i mitt liv som det ser ut nu. Men jag kan heller inte göra abort. Det finns liksom inte i min värld. jag måste göra ett test, så det ska jag göra senare. Låt mig inte vara gravid, så jag bara kan glömma allt det här och försöka gå vidare.

Nu förstår jag varför han inte var så sugen på att börja planera ett bröllop, jag förstår varför jag inte fick se hans mail, varför hans mobil var på ljudlös den senaste tiden.
Hur kunde jag vara så blind? Men i mitt bakhuvud har det nog funnits där hela tiden. tänk hur stark den kvinnliga intuitionen egentligen är.
Jag trodde aldrig att han kunde göra så här mot mig. Och jag kunde aldrig tro att jag skulle gå på skiten igen.


Well....... shame on me