Sur så de sviiir i räva på mig.
Har egentligen ingen anledning att vara sur. Och spelar egentligen ingen roll hur jävla sur jag är, för hans barn kommer alltid vara med i bilden. Även om han bokstavligt talat INTE är med i bilden.
Och hans fula äckliga gris-helvete till ex kommer också alltid vara en del av hans freaking liv.

Jag tycker synd om ungen, för att ha en så fruktansvärt egoistisk ful kossa till morsa. Men that's it.


Skiter ärligt talat i, hur kallt det än låter, hur ofta han träffar sin son. Eller inte hur ofta han träffar sin son. Jag skiter i det.

Varför?


Jo, han låter inte mig vara delaktig. Han har för det första inte valt det här, men det där fula åbäket va för egoistisk för att ta bort ungen. Han vill inte bli påtvingad något.

Men nu är det som det är.

Och jag kan inte göra ett skit åt saken.
OCH JAG HATAR NÄR JAG INTE KAN GÖRA NÅGOT ÅT SAKEN OCH JAG HATAR ATT DET KOMMER ATT VARA SÅ HÄR RESTEN AV VÅRA LIV TILLSAMMANS.


Kallt skrivet, jag vet. Men FY FAN vad förbannad jag är, och ja jag kommer ångra att jag skrev det här inlägget.